Det där med amning..
Något som vi har fått lära oss sedan vi fick Vendel, är hur man som förälder hela tiden bedöms av andra föräldrar (speciellt vi mammor hamnar snabbt under luppen). "Men varför gör de så?", "såg du vad ungen hade på sig?", "det kanske fungerar för någon att göra så, men de allra flesta...". och så vidare i all evighet. Vi har fått vår beskärda del av "goda råd" som vi inte bett om, och som förstagångs-förälder så blir man då gärna lite orolig. Jag som ändå har en lärarexamen, och faktiskt har en del erfarenhet av småbarn, blir ändå lite nervös när jag upplever att jag måste försvara vår familj och de val som vi tar i vissa frågor.En typisk fråga som jag upplever man aldrig kan göra rätt i är amnigen. Om man inte ammar sitt barn till varje pris= dålig mamma. Om man ammar sitt barn längre än normen= pervers mamma. Jag hade tur med ammingen. Det har gått nästan oförskämt enkelt för mig att få till det. Mjölken kom på en gång, Vendel åt massor och jag har aldrig fått några smärtor i brösten. Fantastiskt bra tyckte alla (och jag med såklart). I alla fall de första 6 månaderna. Där någonstans, från den stunden som bebisen får smaka på sin första sked med gröt, så är amningen inte så fantastiskt längre. Där och då börjar nedtrappingen till att sluta amma. Ammar man fortfarande när barnet är över 8 månader så börjar man på att få lite konstiga blickar. Och om man som jag fortfarande ammar när barnet nästan är 10 månader, då får man nästan vara beredd på att bli ifrågasatt. Och jag tycker det är så sorgligt!! I de flesta andra kulturer ammas barnen åtminstone de två första levnadsåren. Minst. Jag har inga planer på att fortsätta amma Vendel till han är 5 år, men jag har heller inga planer på att sluta nu. Både han och jag trivs med det, så varför skulle vi?
