NaboLisas

Alla ni som känner mig, vet att det är få personer som sprider en sådan optimism och glädje som jag gör. Jag har nästan alltid ett leende på läpparna där jag trallar fram på livets krokiga stig, och jag lyssnar nästan lika mycket till smeknamnet "Solskenet" som jag gör till "Lisa".

Men jag har en mörk hemlighet, som jag delar med några få närstående. Det finns stunder även för mig där mitt glada och sorgfria lynne byts ut till en frustrerat och rent av arg Lisa. Några få tillfäller vill säga, väldigt få. Exempel på detta kan vara när jag är hungrig eller när jag trött. Precis som ett barn tänker du nu, ja säger jag då, precis så.

Inatt till exempel, då var det nära att jag skapade rubriker till Sandefjordsbladet och gick ut och begick mord på grannen. Eller inte på grannen egentligen, men på ett j*vla vindspel! Vem har ett vindspel, om man inte är med i en skräckfilm från 70-talet(!!?), ville jag ställa mig och vråla på balkongen. Men det var för kallt ute. Istället mofflade jag mig djupare ner under täcket och tänkte ilskna tankar tills jag somnade.