Det där med amning..

Något som vi har fått lära oss sedan vi fick Vendel, är hur man som förälder hela tiden bedöms av andra föräldrar (speciellt vi mammor hamnar snabbt under luppen). "Men varför gör de så?", "såg du vad ungen hade på sig?", "det kanske fungerar för någon att göra så, men de allra flesta...". och så vidare i all evighet.

Vi har fått vår beskärda del av "goda råd" som vi inte bett om, och som förstagångs-förälder så blir man då gärna lite orolig. Jag som ändå har en lärarexamen, och faktiskt har en del erfarenhet av småbarn, blir ändå lite nervös när jag upplever att jag måste försvara vår familj och de val som vi tar i vissa frågor.

En typisk fråga som jag upplever man aldrig kan göra rätt i är amnigen. Om man inte ammar sitt barn till varje pris= dålig mamma. Om man ammar sitt barn längre än normen= pervers mamma.

Jag hade tur med ammingen. Det har gått nästan oförskämt enkelt för mig att få till det. Mjölken kom på en gång, Vendel åt massor och jag har aldrig fått några smärtor i brösten. Fantastiskt bra tyckte alla (och jag med såklart). I alla fall de första 6 månaderna. Där någonstans, från den stunden som bebisen får smaka på sin första sked med gröt, så är amningen inte så fantastiskt längre. Där och då börjar nedtrappingen till att sluta amma. Ammar man fortfarande när barnet är över 8 månader så börjar man på att få lite konstiga blickar. Och om man som jag fortfarande ammar när barnet nästan är 10 månader, då får man nästan vara beredd på att bli ifrågasatt. Och jag tycker det är så sorgligt!! I de flesta andra kulturer ammas barnen åtminstone de två första levnadsåren. Minst. Jag har inga planer på att fortsätta amma Vendel till han är 5 år, men jag har heller inga planer på att sluta nu. Både han och jag trivs med det, så varför skulle vi?

Ett avbrott i rutinerna

Varje morgon mellan kl 6 och 7 vaknar Vendel. Då han, utan undantag, är den första i familjen som slår upp sina blå, så ser han det som naturligt att också få fart på sina trötta föräldrar. En uppgift som han tar på största allvar, och som han utför med bravur!

Vendels wunderbara wäckningsstrategi:
1. Vakna själv
2. Ge mamma och pappa en halv millisekund att självmant vakna
3. Ge dem en liten knubbig hjälpande hand. Oftast genom att försiktigt smeka upp mammas ögonlock med pekfingret. Samt passa på att låta nageln hälsa hornhinnan godmorgon. Pappa väcks av en kärleksfull viskning (läs tinnitusvrål) i örat, samt tre liter draggel i hörselgången.
Får inte detta liv i de slappa päronen så är det ofta väldigt effektivt att, via näsorna, besöka cerebellum. Därefter är vi alla vakna. Väldigt vakna.

MEN! Idag gjorde vi saker och ting lite annorlunda, och enligt mig ganska mycket mysigare. Patrik smög upp vid 6.30 och gick till jobbet. Jag och Vendel låg kvar i sängen och sov vidare till kl 8. Då vaknade jag. 8.05 vaknade lilleman, vänder sig om, ler mot mig och ger mig en blöt puss. Jag dog kärlekhetsdöden en stund, sen gick vi upp. Dagen kan ju bara bli bra efter en sån start!!

Gränslös kärlek

Det började redan när du låg i magen. En ny obestämbar känsla. Glädje- ja självklart, men också nervositet och rädsla. Allt var så ofattbart, ogreppbart. Jag förstod inte.

Den första gången jag kände dig röra dig i min mage. Ett försiktigt litet fladder, som en fjärilsvinge. Vackert och sprött. Men fortfarande ofattbart.

Rörelserna blev större, kraftigare. Som om du försökte förmedla dig med mig. Lilla Någon som behövde låna min kropp för att skapa sin egen.Jag gav med glädje av mig själv till dig. Och ändå visste jag inte.

Dagen kom när du var redo för världen. Var världen redo för dig? En urtidskvinna tog över mig och jorden skälvde. Som genom 1000 knivhugg och eldsflammor föddes du.

Min gröna blick mötte din blå (kan ögon vara så blå!?) och då först började jag ana. Men jag förstod inte helt. Kommer jag någonsin? Hur kan kärleken vara så totalt utan gränser? Oändlig. Älskade barn.

Älskade, älskade barn.

Surtant

Här kommer en sur och bitter lista på saker som irriterar mig på sociala medier. Så har du en glad och trallande dag så ska du sluta läsa NU, jag kan inte lova att du inte kommer att bli en surfis om du fortsätter att läsa;

1. När man varnar för poliskontroller. Vad är det för fel på er? Vill ni att era ungar ska bli påkörda av ett rattfyllo/knarkare/annan typ av missbrukare, eller av en helt vanlig fartdåre? Det vill inte jag. Sluta varna!!

2. När man känner sig tvingad att skriva/göra incheckning när man är på gymmet. Nått säger mig att man inte springer ner dörren där om man tycker att man behöver bekräftelse för att man släpat sig dit. Du är inte duktig, du är irriterande.

3. När man fotar sina bröst på instagram och skriver att man har ett nytt halsband/ny tröja eller liknande. Foto gärna dina tuttar, men stå för det då. Skriv hellre "idag skulle jag må bra av lite utseendebekräftelse, kan någon vara så snäll och kommentera min schyssta hylla?".

4. Alla typer av "selfies" när personen ifråga står i någon konstig ställning och ser "svår" ut. Har du ont? Är du bajsnödig? Sluta!

5. När man gör statusuppdateringar som börjar med "Jag är inte rasist, men...". Jo det är du. Verkligen.

6. Uttrycket "peppen!". Typ "Ikväll ska jag på fet konsert - PEPPEN!". Alltså, vet inte varför jag inte tål det. Men det gör jag inte.


Phu. Gud så skönt att gnälla ur sig detta. Nu slutar vi med dessa dumheter gott folk, eller hur?





Guilty pleasure

Jag har något som jag känner att jag måste skriva av mig om. Något som fyller mig med skam, och som jag ogärna pratar om. Jag lider av ett beroende. Jag har haft den här sjukdomen i många år, och familjen och de närmaste vännerna vet om att jag periodvis är svårt påverkad av den. Men det är egentligen bara Patrik som vet vidden av mitt beroende, jag försöker att dölja det så gott jag kan. Men ibland är det svårt. Beroendet kan ibland isolera mig socialt, då jag försvinner helt ned i det om jag inte ständigt slåss mot mig själv för att hålla det i schack. Just nu är jag inne i en sån beroendeperiod. Det känns tungt och skamfyllt, men samtidigt njuter jag av att vältra mig i den. Mina vänner, jag är grovt beroende av så kallade "Tantsnuskböcker".
 
 
Å, så skönt att äntligen erkänna detta! Jag har läst "Sagan om Isfolket" otaliga gånger. Jag har läst bokserier med namn som "Chantall", "Cornelia", "Rosornas trädgård". Och självklart "Fifty shades". Just nu är jag som uppslukad av "Krønniken om Ylva Alm". Jag känner mig smutsig, syndig och lycklig! Hur många omformuleringar finns det egentligen för penis? Hur mycket kan yppiga bröst häva sig i en hårt snörad korsett? Och hur många skälvningar och darrningar kan egentligen en endaste liten smekning skicka genom en kurvig 1700tals kvinnas kropp? Jag vet inte än, jag måste helt enkelt läsa vidare för att få alla svaren!
 
 
 
 

Frustrerande

Nu har vi bott i Sandefjord i lite mer än två år. Och vi trivs! Vi trivs väldigt bra! Vi älskar vår lilla lägenhet, vårt första alldeles egna hem, som vi faktiskt äger fullt och fast (det är alltså ingen bostadsrätt vi har, utan en selveierleilighet, ägandeformen är i princip den samma som när man äger ett hus). Vi trivs i staden, som känns som ett tryggt och bra ställe för ett litet barn att växa upp i. Jag har träffat flera mammor som jag tycker om att umgås och prata med. Jag tycker att mitt jobb är fantastiskt, med härligt klimat och fina kollegor.
 
När jag var gravid och drabbades av foglossningarna från helvetet, så var det väldigt skönt att bo i Norge och inte i Sverige. Jag fick hjälp via sjukvården på en gång, och jag fick full ersättning från NAV (som alltså motsvarade min 100% lön, trots att jag på slutet jobbade 20%!) Under förlossningen (som var helt odramatisk egentligen) så hade jag minst två sjukvårdspersonal hos mig hela tiden. Vi fick massor med stöd, hjälp och råd när de upptäckte hålet på Vendels hjärta. Och när vi kom hem från sjukhuster och vi slet med sömn, kolik, bajs som inte kom ut, och fan och hans moster, så fick vi hjälp på en gång! Hembesök, extra tider på helsestasjonen (BVC), you name it. Jag ringde till läkaren en torsdagseftermiddag, så frågade sköterskan jag pratade med om det var ok att jag fick en tid för Vendel först tidigt på morgonen efter. Jag har aldrig fått barn i Sverige, men baserat på de historier jag har hört från vänner och bekanta, så har jag svårt att se att vi fått samma stöd där.
 
Men det finns stunder då både jag och Patrik verkligen saknar Sverige, och överväger att flytta tillbaka. Den senaste tiden har Patrik fått en hel del konstiga uttalanden från sitt jobb. Detta är copypastat från Patriks facebookstatus som han publicerade igår;
 
" "Det har gått för långt det här med jämställdhet" -arbetsgivare

"Hur länge är det pappan ska va hemma nu, Patrik? Är det en månad? -arbetsgivare

"Det går ju inte att mannen ska vara borta från jobbet i flera månader!" -arbetsgivare

"Det är ju inte naturligt att pappan ska vara hemma så mycket, tänk på kon och kalven... -arbetsgivare

Ibland saknar man Sverige lite extra mycket..."
 
Feminism, jämställdshet och genus är ämnen som är OTROLIGT viktiga för oss, och som är centrala i vår uppfostran av vår son. Och det är ingen hemlighet att Norge på många sätt ligger ljusår bakom Sverige när det gäller just dessa ämnen. Just nu tänks det så det knakar hemma hos oss, vart vill vi egentligen bo? Vad kan vi kompromissa med?

En dingding värld...

Vilken höst vi har! Helt fantastiskt vackert väder, solen riktigt steker ute- den 27 september! Underbart härligt!Nu börjar min 100 procentiga föräldraledighet lida mot sitt slut. Jag passar därför på att njuta lite extra nu dessa fina dagar, jag och Vendel tar härliga höstpromenader varje dag. Jag är lite splittrad för det här med att börja jobba igen. Lilleman är ju fortfarande så liten, han kommer vara 8.5 månad när jag börjar. Men samtidigt ser jag fram emot att komma tillbaka- jag gillar verkligen mitt jobb! Och när ångesten blir för stor så talar jag om för mig själv att jag ska ju faktiskt bara jobba 3 dagar i veckan. Och jag har en amningstimma om dagen. Så i praktiken så kommer jag faktiskt bara att vara borta lite drygt 6 timmar om dagen, det är en riktig go mjukstart jag får! Idag när vi var ute på promenad så gick vi till en Briobutik som ligger i närheten av vår lägenhet. Utanför stod det en skylt...
Jag blev faktiskt lite extra peppad till att börja jobba när jag såg den. Jag önskar verkligen att bidra till att vår barnehage ska vara en motpol till all utseendefixering som alla småtjejer (och till viss del småkillar) dagligen utsätts för. Det här tycker jag bara är helt sjukt!

Grannar, grannar tack för att ni stannar kvar, med er repotoar...

Jag och Patrik är så sjukt sugna på att köpa hus! Helst långt ute i skogen, där närmsta huset ligger ett par km från vårt. Precis vid havet. Eventuellt några km från centrala Göteborg. Självklart ska huset vara nybyggt (i gammal stil!!) och totalt underhållsfritt. Det borde väl finnas ganska många såna hus i vår prisklass? Amen och tack. Det är faktiskt inte helt idealiskt att ha köpt en vindslägenhet när man har en liten bebis. Särskilt inte i ett 60 år gammalt hus, där väggar och golv är så tunna så man kan höra en mus fisa. Och man kan definitivt höra totalt ovälkomna ljud från sin äldre granne med ett väldigt aktivt kärleksliv. Väldigt kul för henom förstås, men känslan när man vaknar av något som mest påminner om en brutal grisslakt är inte helt 100...
Å andra sidan så är det kanske inte så kul att bo under oss heller. På dagarna ägnar vi oss åt högljudda lekar, massor barnsånger (gärna egenkomponerade i stil med "åååå nu ska vi tvätta den lilla söta rumpestumpen, lilla söta rumpegumpen tralalalalaaaaaaaa") det kastas leksaker, bestik, tallrikar, ja det mesta faktiskt, hårt i golvet. Och det gråts, vrålas och skriks. Så ok då... Vi är kanske inte heller de mest fantastiska grannarna, mitt bloggnamn till trots!

Tillbaka i vardagen och små husmorsknep...

Nu är vi tillbaka hemma i Sandefjord efter semestern- som har varit helt fantastisk! Vi har blivit så bortskämda av alla, och vi känner oss utvilade både jag och Patrik!!

Dagens vardagsprojekt blir att köpa nya tandborstar till mig och Patrik. Jag städade badrummet igår och fick en briljant ide... Vi håller ju på att koka Vendels nappar och flaskor (som vi jobbar för att han ska ta) i tid och otid för att de ska hålla sig fräscha, så jag tänkte att jag skulle testa att koka våra tandborstar. Jag menar, tänk om man skulle göra det typ en gång i veckan, vilken bakteriefri och göttig mun man måste få då! Tänkte jag och skred till verket... Det gick väl sådär kan man säga... Det värsta var att innan jag kokade, så sa jag till Patrik att det var ett fint gammalt husmorsknep jag skulle göra. Han höll på att dö av skratt när han såg resultatet;



De blev ganska spretiga. Och en smula böjda. Ska aldrig mer leka husmor.

Kvällen fick ytterligare en trist fortsättning för fixar-Lisa... Jag hade äntligen fått Vendel att somna och skulle därför sänka TV:n så han inte vakande. Men den jäkla fjärrkontrollen funkade inte! Vrålar åt Patrik att göra nått, och han bara tittar på mig och säger att jag trycker på fel knapp. Fräser ilsket till honom att jag väl för helvete vet hur man sänker, tittar ner på kontrollen och givetvis trycker jag på fel knappjäkel. Skit också, hade en man som skrattade glatt åt mig resten av kvällen...

Ferie!

Nu startar äntligen vår semester! Visst att jag är föräldraledig nu, men det är sannerligen ingen semester, så Patriks fyra veckors ledighet är väldigt välkomna! Vi ska inleda ferien med något som är norskare än lapskojs, lusekofter och att gå på tur, tillsammans! Vi ska nämligen iväg på hyttetur! Oj, så vi glädjer oss! En hel vecka ska vi bo i en hytte i telemark, precis vid havet. Första dagarna får vi sällskap av Carin och Daniel, och de sista dagarna kommer mamma och pappa. Förstår ni vad det här betyder? Det betyder att vi kommer ha barnvakt VARJE MORGON I EN HEL VECKA!! Halleluja!!

Enda nackdelen med den här lilla trippen är att vi alltså ska till en norsk hytte. Alltså inget svenskt sommarhus med alla tänkbara bekvämligheter, utan en norsk hytte utan indraget vatten, och med "snurredass". I slutet av veckan kommer det förmodligen inte bara vara Vendel som har problem med sin mage...




Något i den här stilen ser jag för mig....

En liten berättelse

I begynnelsen skapade Lisa och Patrik Vendel. Men Vendels blöja var öde och tom, och mörker sänkte sig över hela familjen. Patrik sade: "Varde bajs!" Men intet skedde. Lisa sade: "Varde bajs!" Men intet skedde. På den elfte dagen sade Vendel "Varde bajs!" Och bajset kom. På hela hans fader och hela hans moder. Vendel såg att bajset var gott. Halleluja, amen!
Uppföljning av Vendels sömn: Vi har nu varit iväg hos en akupunktör med honom, och utan att ta ut något i förskott så verkar han ha svarat bra på det. Och imorse kom det äntligen. Bajset- som vi har väntat och längtat efter!
  
Liten kille med nålar i händer och fötter

Sömnen...

...eller kanske bristen på sömn är ett hett ämne hemma hos oss just nu. Lilleman somnar någon gång mellan 20-21, får mat en extra gång när vi lägger oss (ca 22.30), men nog fasen vaknar han ändå kl 00 och ska ha mat. Därefter vaknar han minst varannan timma natten igenom, och vaknar för dagen mellan 6.30 och 7.30. Ber därför om sovtips för små bebisar, om det är någon som har något.

Enda fördelen med sömnbristen är att jag påminns om 20-åriga Party-Lisa, och går omkring och känner mig småfull hela tiden. Och det kan ju vara lite kul för en avdankad småbarnsmamma.




En alltför sällsynt syn

Vad är kärlek?

Kärlek kan vara så många olika saker. Det kan vara en en blick, ett leende, en mjuk smekning. Det kan vara knubbiga babyfötter, eller en sträv manskind. Kärlek kan vara en gest eller en handling, eller att aktivt välja att inte göra någonting som man egentligen verkligen har lust med. Till exempel att ge sin ömma make en rak höger, efter själv har suttit uppe med en vaken bebis en halv natt. Medans sagde make lugnt ligger och snarkar. Och när samma man nästkommande morgon ger sin lille son ett mjukt ögonkast och säger "åh, så gott du har sovit i natt, min älskling", då är det tamejfan kärlek av frun att inte drämma en tungt nerkissad blöja i huvudet på mannen. Utan istället, i ganska lugn och behärskad ton, upplysa honom om att om han inte tar med sig sitt barn och försvinner några timmar ur min åsyn, ja då ansvarar jag faktiskt inte för följderna. DET, mina vänner, det är kärlek!




Världens gulligaste unge, trots nattvak!

Traumat

Tidigt imorse, vid femtiden, fick jag en chockartad start på dagen. Jag hade precis ammat lilla V, som har somnat vid sidan av mig. Jag, som också är halvvägs in i drömmarnas rike, ligger och tittat på hans lilla hand med suddig, sömndrucken blick. Den är så liten, men ändå så perfekt! Världens sötaste lilla lillfinger, ringfinger, långeman, pekis... Och lilla tummeto.. Men vad i helvete!!! Är en millisekund ifrån att väcka Patrik i panik. Lillemans tumme är helt missbildad!! Svullen, röd, skrynklig, den ser helt vidrig ut! Vad har hänt? En äcklig infektion? 1000 tankar rusar genom mitt skräckslagna huvud, innan jag inser att det inte är V:s tumme jag stirrar på, utan min egen bröstvårta. God morgon.




En perfekt liten näve

Jag måste...

... städa klart badrummet, förbereda så jag kan måla golvet på lilla V:s rum, förbereda middagen, plocka undan i lägenheten... Är mycket som jag måste, men istället ligger jag brevid min lilla älskling i dubbelsängen och snuffsar på hans duniga huvud. Plötsligt känns alla andra måsten avlägsna, och jag vet att jag ägnar mig åt det viktigaste i världen. Njuter av att vara tillsammans med min son.





Solen gassar, och här inne i ett mörklagt sovrum ligger vi. Dagens långpromenad täckte inte upp lillemans sömnbehov.

Nabolisas

Jag heter Lisa, är 26 år och kommer ursprungligen från Göteborg. I augusti 2011 bestämde jag och min man oss för att prova lyckan i Norge, och flyttade därför till lilla Sandefjord i Vestfold. Den här bloggen handlar om mig, mitt liv och min strävan efter att acklimatisera mig i exotiska Norge. Kommer jag att klara det, eller blir kulturkrockarna för stora?

RSS 2.0