Det där med amning..
Vi har fått vår beskärda del av "goda råd" som vi inte bett om, och som förstagångs-förälder så blir man då gärna lite orolig. Jag som ändå har en lärarexamen, och faktiskt har en del erfarenhet av småbarn, blir ändå lite nervös när jag upplever att jag måste försvara vår familj och de val som vi tar i vissa frågor.
En typisk fråga som jag upplever man aldrig kan göra rätt i är amnigen. Om man inte ammar sitt barn till varje pris= dålig mamma. Om man ammar sitt barn längre än normen= pervers mamma.
Jag hade tur med ammingen. Det har gått nästan oförskämt enkelt för mig att få till det. Mjölken kom på en gång, Vendel åt massor och jag har aldrig fått några smärtor i brösten. Fantastiskt bra tyckte alla (och jag med såklart). I alla fall de första 6 månaderna. Där någonstans, från den stunden som bebisen får smaka på sin första sked med gröt, så är amningen inte så fantastiskt längre. Där och då börjar nedtrappingen till att sluta amma. Ammar man fortfarande när barnet är över 8 månader så börjar man på att få lite konstiga blickar. Och om man som jag fortfarande ammar när barnet nästan är 10 månader, då får man nästan vara beredd på att bli ifrågasatt. Och jag tycker det är så sorgligt!! I de flesta andra kulturer ammas barnen åtminstone de två första levnadsåren. Minst. Jag har inga planer på att fortsätta amma Vendel till han är 5 år, men jag har heller inga planer på att sluta nu. Både han och jag trivs med det, så varför skulle vi?
Ett avbrott i rutinerna
Vendels wunderbara wäckningsstrategi:
1. Vakna själv
2. Ge mamma och pappa en halv millisekund att självmant vakna
3. Ge dem en liten knubbig hjälpande hand. Oftast genom att försiktigt smeka upp mammas ögonlock med pekfingret. Samt passa på att låta nageln hälsa hornhinnan godmorgon. Pappa väcks av en kärleksfull viskning (läs tinnitusvrål) i örat, samt tre liter draggel i hörselgången.
Får inte detta liv i de slappa päronen så är det ofta väldigt effektivt att, via näsorna, besöka cerebellum. Därefter är vi alla vakna. Väldigt vakna.
MEN! Idag gjorde vi saker och ting lite annorlunda, och enligt mig ganska mycket mysigare. Patrik smög upp vid 6.30 och gick till jobbet. Jag och Vendel låg kvar i sängen och sov vidare till kl 8. Då vaknade jag. 8.05 vaknade lilleman, vänder sig om, ler mot mig och ger mig en blöt puss. Jag dog kärlekhetsdöden en stund, sen gick vi upp. Dagen kan ju bara bli bra efter en sån start!!
Gränslös kärlek
Den första gången jag kände dig röra dig i min mage. Ett försiktigt litet fladder, som en fjärilsvinge. Vackert och sprött. Men fortfarande ofattbart.
Rörelserna blev större, kraftigare. Som om du försökte förmedla dig med mig. Lilla Någon som behövde låna min kropp för att skapa sin egen.Jag gav med glädje av mig själv till dig. Och ändå visste jag inte.
Dagen kom när du var redo för världen. Var världen redo för dig? En urtidskvinna tog över mig och jorden skälvde. Som genom 1000 knivhugg och eldsflammor föddes du.
Min gröna blick mötte din blå (kan ögon vara så blå!?) och då först började jag ana. Men jag förstod inte helt. Kommer jag någonsin? Hur kan kärleken vara så totalt utan gränser? Oändlig. Älskade barn.
Älskade, älskade barn.
Surtant
1. När man varnar för poliskontroller. Vad är det för fel på er? Vill ni att era ungar ska bli påkörda av ett rattfyllo/knarkare/annan typ av missbrukare, eller av en helt vanlig fartdåre? Det vill inte jag. Sluta varna!!
2. När man känner sig tvingad att skriva/göra incheckning när man är på gymmet. Nått säger mig att man inte springer ner dörren där om man tycker att man behöver bekräftelse för att man släpat sig dit. Du är inte duktig, du är irriterande.
3. När man fotar sina bröst på instagram och skriver att man har ett nytt halsband/ny tröja eller liknande. Foto gärna dina tuttar, men stå för det då. Skriv hellre "idag skulle jag må bra av lite utseendebekräftelse, kan någon vara så snäll och kommentera min schyssta hylla?".
4. Alla typer av "selfies" när personen ifråga står i någon konstig ställning och ser "svår" ut. Har du ont? Är du bajsnödig? Sluta!
5. När man gör statusuppdateringar som börjar med "Jag är inte rasist, men...". Jo det är du. Verkligen.
6. Uttrycket "peppen!". Typ "Ikväll ska jag på fet konsert - PEPPEN!". Alltså, vet inte varför jag inte tål det. Men det gör jag inte.
Phu. Gud så skönt att gnälla ur sig detta. Nu slutar vi med dessa dumheter gott folk, eller hur?
Guilty pleasure
Jag har något som jag känner att jag måste skriva av mig om. Något som fyller mig med skam, och som jag ogärna pratar om. Jag lider av ett beroende. Jag har haft den här sjukdomen i många år, och familjen och de närmaste vännerna vet om att jag periodvis är svårt påverkad av den. Men det är egentligen bara Patrik som vet vidden av mitt beroende, jag försöker att dölja det så gott jag kan. Men ibland är det svårt. Beroendet kan ibland isolera mig socialt, då jag försvinner helt ned i det om jag inte ständigt slåss mot mig själv för att hålla det i schack. Just nu är jag inne i en sån beroendeperiod. Det känns tungt och skamfyllt, men samtidigt njuter jag av att vältra mig i den. Mina vänner, jag är grovt beroende av så kallade "Tantsnuskböcker".
Å, så skönt att äntligen erkänna detta! Jag har läst "Sagan om Isfolket" otaliga gånger. Jag har läst bokserier med namn som "Chantall", "Cornelia", "Rosornas trädgård". Och självklart "Fifty shades". Just nu är jag som uppslukad av "Krønniken om Ylva Alm". Jag känner mig smutsig, syndig och lycklig! Hur många omformuleringar finns det egentligen för penis? Hur mycket kan yppiga bröst häva sig i en hårt snörad korsett? Och hur många skälvningar och darrningar kan egentligen en endaste liten smekning skicka genom en kurvig 1700tals kvinnas kropp? Jag vet inte än, jag måste helt enkelt läsa vidare för att få alla svaren!
Frustrerande
Nu har vi bott i Sandefjord i lite mer än två år. Och vi trivs! Vi trivs väldigt bra! Vi älskar vår lilla lägenhet, vårt första alldeles egna hem, som vi faktiskt äger fullt och fast (det är alltså ingen bostadsrätt vi har, utan en selveierleilighet, ägandeformen är i princip den samma som när man äger ett hus). Vi trivs i staden, som känns som ett tryggt och bra ställe för ett litet barn att växa upp i. Jag har träffat flera mammor som jag tycker om att umgås och prata med. Jag tycker att mitt jobb är fantastiskt, med härligt klimat och fina kollegor.
När jag var gravid och drabbades av foglossningarna från helvetet, så var det väldigt skönt att bo i Norge och inte i Sverige. Jag fick hjälp via sjukvården på en gång, och jag fick full ersättning från NAV (som alltså motsvarade min 100% lön, trots att jag på slutet jobbade 20%!) Under förlossningen (som var helt odramatisk egentligen) så hade jag minst två sjukvårdspersonal hos mig hela tiden. Vi fick massor med stöd, hjälp och råd när de upptäckte hålet på Vendels hjärta. Och när vi kom hem från sjukhuster och vi slet med sömn, kolik, bajs som inte kom ut, och fan och hans moster, så fick vi hjälp på en gång! Hembesök, extra tider på helsestasjonen (BVC), you name it. Jag ringde till läkaren en torsdagseftermiddag, så frågade sköterskan jag pratade med om det var ok att jag fick en tid för Vendel först tidigt på morgonen efter. Jag har aldrig fått barn i Sverige, men baserat på de historier jag har hört från vänner och bekanta, så har jag svårt att se att vi fått samma stöd där.
Men det finns stunder då både jag och Patrik verkligen saknar Sverige, och överväger att flytta tillbaka. Den senaste tiden har Patrik fått en hel del konstiga uttalanden från sitt jobb. Detta är copypastat från Patriks facebookstatus som han publicerade igår;
En dingding värld...
Jag blev faktiskt lite extra peppad till att börja jobba när jag såg den. Jag önskar verkligen att bidra till att vår barnehage ska vara en motpol till all utseendefixering som alla småtjejer (och till viss del småkillar) dagligen utsätts för. Det här tycker jag bara är helt sjukt!Grannar, grannar tack för att ni stannar kvar, med er repotoar...
Tillbaka i vardagen och små husmorsknep...
Dagens vardagsprojekt blir att köpa nya tandborstar till mig och Patrik. Jag städade badrummet igår och fick en briljant ide... Vi håller ju på att koka Vendels nappar och flaskor (som vi jobbar för att han ska ta) i tid och otid för att de ska hålla sig fräscha, så jag tänkte att jag skulle testa att koka våra tandborstar. Jag menar, tänk om man skulle göra det typ en gång i veckan, vilken bakteriefri och göttig mun man måste få då! Tänkte jag och skred till verket... Det gick väl sådär kan man säga... Det värsta var att innan jag kokade, så sa jag till Patrik att det var ett fint gammalt husmorsknep jag skulle göra. Han höll på att dö av skratt när han såg resultatet;
De blev ganska spretiga. Och en smula böjda. Ska aldrig mer leka husmor.
Kvällen fick ytterligare en trist fortsättning för fixar-Lisa... Jag hade äntligen fått Vendel att somna och skulle därför sänka TV:n så han inte vakande. Men den jäkla fjärrkontrollen funkade inte! Vrålar åt Patrik att göra nått, och han bara tittar på mig och säger att jag trycker på fel knapp. Fräser ilsket till honom att jag väl för helvete vet hur man sänker, tittar ner på kontrollen och givetvis trycker jag på fel knappjäkel. Skit också, hade en man som skrattade glatt åt mig resten av kvällen...
Ferie!
Enda nackdelen med den här lilla trippen är att vi alltså ska till en norsk hytte. Alltså inget svenskt sommarhus med alla tänkbara bekvämligheter, utan en norsk hytte utan indraget vatten, och med "snurredass". I slutet av veckan kommer det förmodligen inte bara vara Vendel som har problem med sin mage...
Något i den här stilen ser jag för mig....
En liten berättelse
Sömnen...
Enda fördelen med sömnbristen är att jag påminns om 20-åriga Party-Lisa, och går omkring och känner mig småfull hela tiden. Och det kan ju vara lite kul för en avdankad småbarnsmamma.
En alltför sällsynt syn
Vad är kärlek?
Världens gulligaste unge, trots nattvak!
Traumat
En perfekt liten näve
Jag måste...
Solen gassar, och här inne i ett mörklagt sovrum ligger vi. Dagens långpromenad täckte inte upp lillemans sömnbehov.
